Varför islandshund?

Den hund vi sökte skulle ha vallhundens egenskaper. Den skulle vara glad och pigg som mina terrier, men inte vara lika envis.
Det skulle bli mest min hund, då det var jag som var hemma om dagarna. Vi funderade på olika gårds- och vallhundar,
bl.a. norsk buhund, men så fick jag se en annons om ”Isländsk fårhund”, en ras jag aldrig hört talas om.

Året var 1989, mellan jul och nyår. Labradorerna och terrierna var borta och vi som alltid haft minst två hundar åt gången, tyckte att det kändes lite tomt med bara en gammal hund, bordercollien.

Då kenneln med islandshundarna låg på bara 3 mils avstånd, åkte vi för att bekanta oss med rasen, helt förutsättningslöst, och träffade en ljuvlig liten tik.

Mjuk och vänlig, men glad och pigg. Allt vi fick höra om rasen stämde med det vi var ute efter! Jag hade hittat min ras!
Vi letade ju efter en glad och pigg hundras som inte var lika envis som en terrier och inte så vallningsfixerad som en bordercollie kan vara. Precis sådan tycker jag den isländska fårhunden är!

Trivs att vara med familjen, social både mot människor och husdjur, livlig men inte så fruktansvärt envis, behjälplig med fåren. Den är också lagom stor, man kan träna/tävla lydnad, spår- och sök m.m. om man vill - men det är ju inte nödvändigt… Fast kul!
Vardagslydnad behövs naturligtvis, men det är ju lika för alla raser.

Så kom då Gydjans Glóa till familjen i februari 1990. Då fanns det bara omkring 120 islandshundar i Sverige. Nu har de blivit betydligt fler.